När man lyssnar på Magdalena Andersson låter det ibland som att hon lever i ett Sverige från förr. När hon pratar om att befolkningen ska ha jobb att gå till och kunna sätta lite guldkant på tillvaron låter det inte riktigt som hon pratar om de personerna som faktiskt befolkar Sverige 2026. Det låter som min mormors Sverige. Det är svårt att inte känna en viss kognitiv dissonans av detta. Men samtidigt är nostalgi populärt och S har äldre väljare, så kanske är slugt och medvetet.

Till nyhetspodden Kvartal Idag sa Wold att hon inte skulle kräva att en person som genomgått könsbytesoperationer ska ”omvändas” men att hon genom argument, fakta o s v skulle göra allt för att övertyga ett barnbarn att han eller hon inte är ”född i fel kropp” och behöver opereras eller få hormonbehandling. Här är avsnittet: https://kvartal.se/kvartalidag/poddar/skulle-agnes-wold-riskera-fangelse/cG9zdDoxMTgwMDA

Jag kan varmt rekommendera denna ”Mellan dig och mig”. Vad gör man när ens vänner kallar en islamofob när man bara uttrycker religionskritik? https://kvartal.se/annakarinwyndhamn/artiklar/mina-kvinnliga-vanner-kallar-mig-for-islamofob/cG9zdDo5MDUx

Matilde Tiozzo blandar samman ”politik” med ”partipolitik”. Små partier driver gärna politiska frågor utifrån ideologiska bilder av hur verkligheterna ser ut. Ju större partierna blir och/eller ju närmare regeringsställning de kommer, desto mindre ideologiska blir partierna. De växlar från partipolitikens låtsasbilder av verkligheterna till att försöka förhålla sig mer nyktert och sakligt till verkligheternas sammansättningar och orsakssamband. Partipolitiken är full av konflikter medan politik är en statskonst om att få till fungerande majoriteter för att lösa de åtaganden som det allmänna har och ta itu med de samhällsproblem som folkviljan lyfter fram. Partipolitiken har sin julafton från ungefär nu och till att valresultatet den 13 september har omsatts i en ny regering. I en fungerande demokrati är det sedan politik som gäller för de som styr staten. Vilket är det väsentliga i politiken. Känslor, konflikter och krascher har folk nog av i det egna livet. Politik är något annat.

Hög verkshöjd på denna text som skickligt balanserar allvar och lätthet. Jag blev väldigt nyfiken på Webers ”karismatisk auktoritet”. Samtidigt undrar jag om det inte finns exempel på sådana ledare med mer positiva konnotationer? Tänker exempelvis på Macron eller Obama. Och om vi haft någon karismatisk auktoritet i svensk politik.

Det finns några journalister från ”legacy media” som gjort avbön för detta. Framför allt Jake Tapper på CNN. När Megyn Kelly pressar honom på varför han och hans kolleger jagade Lara Trump (gift med Donald Trumps son Eric) som tidigt väckte den här frågan blev det ett samtal som är mediehistoria. Jag skrev om det här: https://kvartal.se/jorgenhuitfeldt/artiklar/darfor-dolde-medierna-sanningen-om-biden/cG9zdDoxNDUwNA Lyssna gärna på på samtalet mellan Tapper och Kelly som finns här: https://open.spotify.com/episode/5EcB3HhvjK0OmtX4CVjxBo?si=Tj3yD7S-Rxq6x9eYJXjCeg Det mest intressanta kommer efter ca 20 min.

Det är bedrövligt att vissa så kallade forskare ens kan komma på idén att vilja relativisera könsstympning av små flickor. Och man kunde önska att upprördheten mot denna vidriga sedvänja skulle generera ens en promille av den kritikstorm som just i dagarna riktats mot en senior professor i klinisk bakteorologi.

Intressant. Vi kommer nog få se en utveckling där S och C träder fram som ett regeringsalternativ i kamp med det andra alternativet M och SD. De är ungefär lika stora; strax under 40 procent. Efter valet får de övriga partierna bestämma sig för i vilket regeringsunderlag de helst hör hemma. Ska bli spännande att följa hur väljarna prioriterar.

Det ska förstås vara upp till var och en av partiledarna att själva avgöra hur mycket de vill svara, liksom det är upp till var och en att avgöra om man vill lyssna (och då riskera att höra nåt som har med sex att göra, iiiih). Det verkligt störiga är folk som bara ”jag vill inte höra det här, alltså borde ingen få höra det här”. Minns hur Johan Persson skammades efter att ha svarat att han ”sällan gråtrunkar” på en fråga i Fördomspodden för ett par år sedan. Bland annat lät landets präktigaste ledarsida meddela att Persson borde ha varit tyst – ”för allas skull”. Men DN talar inte för oss alla. Vissa av oss tycker faktiskt att det piggar upp med lite gråtrunkskunskaper. Vi kan inte låta landets prydaste människor få styra över alla oss andra! Låt en partiledare berätta att han gråtrunkar om han vill! De som rodnar kan enkelt byta kanal.

Sveriges Radio har hållit ett ”långt allvarligt samtal” med Agnes Wold, heter det i kvällens Aktuellt. Vad gäller Garplind uppfattade programchefen epitetet ”psykopat” som lite skämtsamt och därför inte var så mycket att orda om. Skilda världar i radiohuset.

Skrämmande skildring! Jag har kontaktat Världskulturmuseernas nya överintendent Britta Söderqvist och avdelningschefen Torsten Johansson och erbjudit dem att skriva en replik. Här är tidigare artiklar om #museikrisen: Marknadshyran sprider sig Politikerna tränger ut högkulturen från sina lokaler – nu kommer internationella protester. https://kvartal.se/olawong/artiklar/marknadsohyran-sprider-sig/cG9zdDoxMDU2MjE Världskulturmuseerna bränner sina böcker – varnar för att värdefulla skrifter förstörs. https://kvartal.se/olawong/artiklar/varldskulturmuseerna-branner-sina-bocker/cG9zdDo2NTc4Ng Museikrisen – detta har hänt Kulturminister Parisa Liljestrand säger att hon ”sätter sig in i frågan”. https://kvartal.se/matildaberg/artiklar/museikrisen-detta-har-hant/cG9zdDo3NDI3OQ Kulturkanon för en prideparad med stridsvagn https://kvartal.se/olawong/artiklar/kulturkanon-for-en-prideparad-med-stridsvagn/cG9zdDoxNzA1Ng

Läsvärd text med viktiga poänger. Jag tror att det ligger mycket i upplevelsen av hårdare konkurrens, vilket också sammanfaller med förändringar av Sverige under den här perioden. Marknadsskolan stärks, skyddsnäten försvagas, arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer och samhället erbjuder en andra chans i mindre utsträckning. Jag tror ett anti-etablissemang resentiment växer, som blir höger. Jag undrar också om inte den växande kriminaliteten under samma period i allt högre grad skedde av människor som heter Payam snarare än Ronny, och att många män svarar genom att vilja minska invandringen. Därtill tror jag att SD:s inträde i riksdagen haft betydelse. Partiet består främst av män och talar främst till män (inte minst under de tidiga åren) vilket också bidragit till att dra delar av manliga väljarkåren åt höger. Överlag brukar jag tänka att de unga männens utveckling var ett rationellt svar på utvecklingen, och den insikten upplever jag blir alltmer utbredd.

Det är klart tröttsamt med det självspäkeri som grasserar inom delar av journalistkåren, och då särskilt inom de icke-institutionella redaktionerna (dit räknar jag förstås även Kvartal). Inget gott kommer av att vare sig urvattna yrkets betydelse eller måla upp de yrkesverksamma som särskilt uppblåsta, särskilt politiska drivna etc. Journalist är inte en skyddad titel, nej, men det betyder något att vara journalist, det är inte bara vemsomhelst med mygga och mobil. Främst handlar det om ett löfte och en strävan efter att söka sanning och skildra verklighet och det borde värdesättas högre. På andra sidan finns en lika tröttsam inställning till den mediekritiska vår (eller höst, om man då vill) vi nu lever i, där kritik slappt avfärdas som politiskt kampanjande. Det jag saknar här är lyhördhet, ödmjukhet och nyfikenhet inför publikens faktiska upplevelse i förhållande till etablerade medier. Det finns andra mer konstruktiva vägar än att antingen självspäka eller gå till motattack.

Omar Makram och Ahmed Abdirahman låter båda som om invandring vore något nytt i Sverige. Makram ser en fara i att människor som kommit hit som vuxna får rösta, och Abdirahman menar att Sveriges historia som ett etniskt homogent land har skapat en politisk kultur som ger mindre utrymme åt människor med annan bakgrund. Det är historielöst. Sverige har i snart ett halvt sekel haft en politisk kultur där personer med invandrarbakgrund deltar och engagerar sig. Sedan 1970-talet har exempelvis S haft turkiska, assyrisk/syrianska och bosniska föreningar, och många med bland annat iranskt och chilenskt ursprung var redan för 50 år sedan aktiva i partidistrikten. Den delaktighet som nyanlända då påbörjade, och som andra fortsätter att bygga vidare på i dag, har gjort det självklart för deras barn och barnbarn att vilja vara en del av samhället. Att begränsa människors rätt att rösta riskerar att minska deras känsla av ansvar för det gemensamma samhället. Det alarmerande med att färre utrikes födda röstar är just att det är ett tecken på att fler människor känner mindre engagemang för vad som sker i vårt land.

Det blir en tuff valrörelse. På ena sidan har vi S som i denna mätning ligger cirka 1, 5 procentenheter över valresultatet 2022. På andra sidan har vi M/SD som tillsammans har tappat ungefär 2 procentenheter sedan 2022. S har 32 procent och M/SD 37 procent. Utöver MP (+ 2, 5) och L (-1, 3) så ligger småpartierna ungefär på valresultatet. Min tanke är: Vad skulle kunna hända som får människor att flytta sig mellan S och M/SD? Och vad får de många osäkra väljarna att någon av de sista dagarna bestämma sig för den ena eller andra sidan? Ingen av sidorna har en klar regeringsuppställning. S går fram själv och vill inte regera med V och MP. L kommer sannolikt att åka ut. Så regeringsfrågan känns rätt död som sidbytarfråga. Arbete eller bidrag var en fråga som fick många arbetare att rösta på Reinfeldt 06. Invandring och krim har dragit flera hundratusen väljare till SD. Kanske kan försvaret (typ JAS till Ukraina) röra om? Terrorism? Soloinsatser av Busch, Damberg, Strömmer, Åkesson?

Fint reportage, stilla och välavvägt. När Park säger att han inte tänker göra vänsterns jobb, betyder det att han identifierar sig som höger? Detaljen nedan, från faktarutan, var reportagets höjdpunkt för mig. Det säger en del om Parks orientering i rumtiden: ”Framtidsplaner: Jag ska öppna en öl och se om det blir nåt fucking drag på den här jävla Teckna Mohammed-dagen.”

Kanske blir en classic Obama-deal till sist för Trump? Alltså precis en sådan han rev upp under sin första vända och kallade hemsk.🤔Ja, med den klara försämringen då att sundet förra gången var öppet hela vägen.

När jag läser om alla individanpassade krav tänker jag genast på Grotescos sketch om föräldramötet. Fast det gör jag i och för sig även när jag själv sitter på föräldramöten. Det finns något nästan surrealistiskt i de här kraven på lärarna – att allt ska formas efter varje enskild individ på ett sätt som knappast kan vara bra för kollektivet och som därmed i längden också riskerar att missgynna just individen. Därför är det ändå positivt att läsa att extra anpassningar nu tycks vara på väg att förpassas till historien. Samtidigt får vi nog hålla ett öga på vad som ersätter dem.

Bidragstak och kvalificering in till välfärdstjänster är, med tanke på Sveriges utsatta läge, rätt politik. När socialförsäkringen infördes 1955 tog socialminister Gunnar Sträng, Erlander och de andra i S-C regeringen höjd för att många människor av olika skäl skulle bidra väldigt lite men kosta desto mer. Vilket är och var själva grundtanken med ett solidariskt system. Men förmånstagarna får inte bli för många. Och förmånstagarna ska inte flytta in till Sverige för att snabbt få bidrag. Då mister solidariteten sin kraft. Hade S röster behövts för att få igenom proppen så hade de röstat annorlunda. Men jag tycker de borde ha röstat annorlunda i iallafall. Solidaritet ska inte förväxlas med välgörenhet.

När man läser om saker och ting i politiken och statsförvaltningen som verkar alltför skruvat för att vara sant så är i vart fall min normalreaktion att tro just att – det här kan inte vara sant. Statliga myndigheter som struntar i Säkerhetspolisens varningar om vissa organisationers samröre med brutala terrorregimer som Iran – det kan väl till exempel inte vara sant? Men tyvärr: Det är sant. Betyder det att statliga departement och dess myndigheter är infiltrerade av islamistiska klaner? Sådant förekommer nog här och där och då och då. Men de grundläggande problemen handlar nog snarare om en urbota förlegad förvaltningskultur i staten. Vi har alldeles för många bidragsutbetalande myndigheter. Vi betalar ut alldeles för mycket i statsbidrag till föreningar. Självstyret i varje myndighet gör att man inte måste bry sig om vad Säpo säger. Kommande regeringar behöver utse trovärdiga och kunniga statsråd som på allvar kan ta itu med reformeringen av dagens destruktiva förvaltningselände.

Det är inte särskilt svårt att förstå att de Agnes Wold avsåg i intervjun i ”Hotspot” är den grupp unga, främst flickor, som har mixad diagnosproblematik och/eller andra trauma. Wold resonerar om hur en ej försumbar del av denna grupp tror att dysforin är källan till måendet/lidandet, när dysforin i själva verket kan vara en följd av en annan diagnos. Upplevelsen av att vara i fel kön avtar i de allra flesta fall, allteftersom tiden går. Inte för alla, men för många. För just dessa unga kan det vara en klok sak att antingen avvakta eller parallellt söka andra medel/förklaringar som kan ge lindring. Att omedelbart bekräfta den nya identiteten är inte alltid rätt sak att göra – särskilt inte när det handlar om unga och sköra individer. Att markera som Nina Larsson gör på X är att inte vilja förstå och se hela bilden, det är att förenkla den.

När man som mamma läser att en 2-åring försvunnit så är den första personen man tänker på, förutom barnet självt, barnets mamma. När det lilla barnet väl hittats så är det henne man vill höra, hennes upplevelser och hennes känslor. (Förutsatt att hon finns med i bilden.) När ingen av medierna ens låter henne komma till tals – trots att hon är där på plats och trots att man visar henne i bild – då finns det goda skäl att undra varför.

Det är förståeligt att vittnet till dödskörningen reagerar på beskrivningen av den hemska händelsen som en “olycka”. Vårdslösheten i detta och andra fall som tas upp i artikeln finns det ingen ursäkt för. Samtidigt undrar jag om det finns belägg för att beskriva sådana incidenter som ”systematiska” eller ens som vanligt förekommande? Sverige har ju sedan drygt 30 år tillbaka en ”nollvision” enligt vilken ”ingen ska dödas eller skadas allvarligt i vägtrafiken”. I ett PM från Transportstyrelsen tidigare i år stod det att det omkom 208 personer i vägtrafiken 2025 – det näst lägsta antalet som uppmätts och det samtidigt som antalet resor med bil och tung trafik ökat. Av de som omkom var 26 fotgängare, vilket är lika med snittet för de senaste tre åren. Och nedgången av omkomna i trafiken jämfört med tidigare år märktes främst bland oskyddade trafikanter, särskilt cykel och MC. En positiv utveckling som självklart är en klen tröst för de som drabbats, skadats, dödats – och deras anhöriga.

När jag läste om sökandet, medan timmarna gick och dag blev natt, befarade jag det värsta. Vilken känsla det måste ha varit att hitta den lille tvååringen oskadd, helt ensam i skogen. Jag har inte alla detaljer om exakt vad som hände i söndags – men en sak är säker: vilka hjältar de var, varenda en som deltog i sökandet från förmiddag till långt efter midnatt.

Samtidigt som vi publicerar denna artikel säger USA:s utrikesminister Rubio att ett avtal kan komma redan idag. Beskeden är, som vanligt, motstridiga. En sak som Jonas A Erikssons artikel visar tydligt är hur pressen ökar på USA att få till ett avtal. Den styrande klassen i USA är helt beroende av att hålla AI-bubblan i luften, konstaterade den alltid läsvärde kinesiske ekonomen Andy Xie i sitt senaste nyhetsbrev (https://mailchi.mp/4965a32e61fa/dr-andy-xies-scmp-articlehow-the-us-federal-reserve-created-a-financial-opioid-crisis-in-the-west-14056719?e=8540cbb81d). Med den logiken måste Trump få till ett avtal med Iran, eller riskera elitens vrede. Han kan inte snacka bort oljebrist. Problemet är att ju desperate USA blir desto mer har Iran att vinna på att höja insatserna. Vad tror du – är det lugnet före stormen, eller kommer allt fixa sig?

Tja, så här kan man bygga en hel text kring ett enda ord, ”samhällsbygge”. Jag reagerade inte en sekund på det när jag läste artikeln som kritiseras. Bra och saklig journalistik är väl en viktig del av ett välfungerande samhälle, som man väl kan definiera som ett pågående samhällsbygge?

Det är märkligt att Northvolt lanserades som ett alternativ till kinesiska batteritillverkare – men sedan gjorde man sig beroende av Kina, som har allt att vinna på att Northvolts satsning inte skulle lyckas. Men samtidigt finns det något gravt vilseledande i skribentens historieskrivning. Det var inte någon nyliberalt marknadstänkande som gav Sverige ett kärnkraftsverk om året (Christian Berggren beskriver hur det gick till här https://kvartal.se/kvartal/artiklar/sa-kunde-vi-bygga-ett-karnkraftverk-om-aret/cG9zdDo3ODQy) Det var inte hands-off från staten som skapade Taiwans världsledande ställning på halvledare. Det var DARPA, en statlig amerikansk myndighet som lade grunden för internet. Kina visar nu den fruktansvärda kraften i en stat som sätter musklerna bakom företag, och om vi inte vill vara helt beroende av Kommunistpartiet för framtidens teknologier måste vi ge företag möjlighet att konkurrera med dem. Med detta sagt håller jag med skribenten i poängen om tystnadskultur.

Jag tänker rätt ofta på vilken tur jag haft som med en hårsmån undkom den där katastrofen. Man får vara tacksam om smartphones och ”sociala medier” som vi känner dem idag inte var en del av ens tidiga tonår. Idag vet många att hålla mobiler så långt borta från sina barn som möjligt, så långt upp i åldrarna som det bara går (om än aldrig tillräckligt långt). Om ett decennium, när min egen dotter blir tonåring, så tror (hoppas!) jag att vi hittat ett sätt att reglera den digitala uppmärksamhetsekonomin, detta svarta tjejsväljande hål.

Jag minns exakt var jag befann mig när jag fick det telefonsamtal som berättade att jag antagits till forskarutbildningen: jag stod på Manhattan i NYC, med klädpåsar från Macys i ena handen. Det var fullt av folk omkring mig, men jag var där solo. Trots skyskraporna längs avenyerna, var det som om hela horisonten flyttade sig i och med beskedet hemifrån. Något nytt och något ännu okänt blev möjligt. Jag blev så lyckligt att jag gick tillbaka till affären och köpte en klänning till. När jag var färdig hade jag 11 kronor kvar på kontot. Den där sista rosa långklänningen bar jag, sex år och två barn senare, på min disputationsfest.

Henrik Schildt Lundberg speglar här idéer som blivit vanligare i USA:s styrande elit, men i en svensk kontext. Min tanke: Vad gäller Thiels dygder så lever han onekligen efter sin devis ”competition is for losers”. Den som vill ge mer makt till techaristokrater kommer att förlora sin plånbok, och deras länder sin suveränitet. Vad gäller ”långsiktiga dygder” så gick Musk på några år från att vara klimataktivist, livrädd för AI och Demokratväljare till dagens 180-gradare. Politiska partier har betydligt långsiktigare dygder. Det techeliten gör rätt är att den fokuserar på dagens största motsättning: Det är inte längre den mellan stat och marknad utan den mellan människa och maskin: Hur stor del av tillvaron ska styras av digitala system och utländska monopolföretag som vi inte kontrollerar? Demokratin har inte hängt med där, medan den nya adeln riggar politiken efter sina ekonomiska intressen. PS. https://www.businessinsider.com/elon-musk-on-climate-change-2015-12

Thomas Nordegren hade titeln gruppchef när P1-långköraren ”Kanalen” i januari 1993 omstöptes till Studio Ett. Jag var en av programledarna, och det har jag Thomas att tacka för. Det fanns ett betydande motstånd på dåvarande Ekot mot mitt namn. Nå, resten är historia. Nu är Thomas 73 år; det är gammalt i Sveriges Radios ögon. Men inte i Kvartals. Nu har han debuterat som programledare i Veckopanelen, och det blir mer i juli!

Välskriven text. I grunden delar jag uppfattningen att public service är en unik tillgång, men kanske inte bara den dag kriget kommer. Redan nu råder enligt regeringen följande: ”Sverige befinner sig inte i ett öppet krig, men utsätts kontinuerligt för hybridpåverkan och gråzonsoperationer från främmande makt.” Det är i en sådan tid som public service får sin unika roll. Styrkan ligger i att det ägs gemensamt. Att det ytterst står under medborgarnas tjänst, kan granskas offentligt och lyder under ett demokratiskt ansvarsutkrävande. Vad händer om den institutionen försvagas eller försvinner? Vilka träder då in i dess ställe? Jag bävar inför ett medialandskap där informationsflödet domineras av särintressen, fackliga organisationer, multimiljardärer eller aktivistiska nätverk, och där lojaliteten ytterst riktas uppåt mot ägare och finansiärer snarare än mot medborgarna.